fnitterflickan

Mest för att jag borde blogga: blev idag med grafräknare. I måndags upptäckte jag bästa grejen, att man kan köpa Engströms nyponsoppa på flaska. Mmmmmmmmmmmm. Ni ska googla world's biggest rabbits om ni vill skratta.

Har suttit och skrivit franska, pratat med henrik och druckit smoothie mest hela dagen. Nu ska jag ut å springa wehå

Vill åka skidor så himla mycket nu. Och i morgon är det bild igen på jättelänge och det betyder att jag ska få bygga vidare på mitt kök (ehh). Förutom lite matte är det inte särskilt mycket plugg so far, försöker njuta men det gör jag nog utan att jag tänker på det. Blir så glad när jag märker att vi går mot ljusare tider. Så jäkla osammanhängande inlägg. Ska räkna lite, bada och sova. Hur mycket jag än sover är jag alltid trött, sanningen är väl den att jag inte sover så mycket som jag tror att jag gör. Nu ska det styras upp. Här har ni listan jag lyssnar på just nu. Lyssnar mest på en låt i taget, lite så jag funkar. De ligger kronologiskt. Givetvis kan jag göra undantag och lyssna på låten högst upp någon gång. 

Tränat bästa passet, duschat och ska nu springa hem till emma för att inta tacomiddag med lite grekisk släkt, svensk och hennes familj. Spännande! Vi höres!

Känner mig som på moln. (Välkommen ombord på Balder). Ikväll satt det verkligen mitt i prick, jag gjorde det som min själ(?) verkligen mådde bra av. För jag undrar om det är timing som åstadkommer känslan av "lyckat" eller de man faktiskt är med, omständigheterna. Handlar det bara om att vi gör val som inte är rätt i stunden? Nu skulle jag inte påstå att jag tog ställning till vad jag skulle göra ikväll men i alla fall, att man gör det man faktiskt får bäst resultat av. Jag kan inte uttrycka mig så jag stannar här.

I och med att min blogg inte alls är någon form av dagbok vet jag liksom inte alls vad jag ska skriva, blogga om. Att låtsas vara glad känns onödigt. Jag vill inte vara en deppig anti-tjej som känner efter och ömkar, ältar. För en sån är jag inte, egentligen. Svårt att acceptera mig som det. Då faller det sig ganska naturligt att jag inte bloggar när det enda som virvlar omkring bakom mitt pannben är tankar och frågor som ska hamna mellan så få ögon som möjligt. Nu vet ni det. Och nu känns det som att det här blev ganska så genomskinligt, men vafan.

Efter att ha sett filmen Bagdad Café med mina föräldrar, lite Humor godkänd av staten, städat min garderob, fixat min nya klockradio (som tydligen var mer awsome än jag kunnat ana, man kan t.ex. använda sin ipod som alarmsignal (för mig som inte äger en smartphone eller dyl är det kalas)), duschat och borstat tänderna satt på sig favvonattlinnet så känns allting ganska så bra ändå. Man måste liksom lägga upp ens liv i en plus och minusspalt för att se hur illa det egentligen är. Och det lilla som i mitt fall finns i minusspalten går oftast att åtgärda på ett eller annat sätt. Och trots allt så gäller det även den här gången.

Vad gör man när man vet varken ut eller in? Upp eller ner? När man börjar ifrågasätta allt som nyss var det självklaraste i världen och det inte känns som att någon innerst inne förstår vad jag faktiskt exakt menar, säger, deppar. Ja, då.

Fasligt vad stilla det står här, vet inte om jag tycker det gör så värst ändå. Det är ju trots allt lov. Just nu snöar det som hundan och det är sån snö som stannar på marken, taken. Så gosigt så gosigt. Nu ska jag se andra delen på Filip och Fredriks årskrönika och sen ska jag träffa Alice. Bästabästa alice.